Johans ros

Det som är visset och dött skall uppstå i ljus 

ökenros

 

   

                                 

 

 Om att bli gammal och att bära alla tider inom oss

 

Försök till kavalkad i dikt och bild om människan,

denna märkliga varelse som vägrar att dö.

                   Många menar att döden inte kan övervinna henne.

 Men om hon enbart är av jord kommer hon likt andra biologiska varelser att förbli jord  

                                                                                                     

 

Om att vara bärare av årstiderna 

 

 

Våren

om doften av nyslaget gräs

om eldar i Valborg

om doften av hägg och syren

om förälskelsens hänförelse

om icke förväntad tragedi

om de vita mössorna

om framtidstro

om den första gräsmattan med sina gyllene solar

som vi snart skall rensa bort som ogräs. 

 

Om fågelsången 

bofinken

staren

blåmesen

och trasten

och om svalorna som återkommer exakt klockan 13 den 18 maj,

som söker sitt bo, samma  som i fjol

och som alla de andra åren 

under takåsarna och under mina takpannor.

 

Om blomsterprakten 

om pioner

om lupiner

om violer

om sippor, röda och vita och blå,

om gullvivor,  där solen just har landat.

 

Allt detta sköna ger oss våren

och mycket mera av det överflöd,

som så småningom skall läggas till mognad.

 

Sommaren,

den sagolika

frukternas tid 

dofternas tid 

 kärlekens tid.

 

Sommaren mognar långsamt,

som om tiden inte fanns, den håller våren länge i sin hand,

medan skörden lyser gul på fälten.

Tiden står stilla i värmen, nätterna är ljumma

Redan i augusti lämnar svalorna oss och reser söderut       

 

Plötsligt i september har den kommit,

den första frosten

 och rosen böjde sig  

dags att krypa in under sitt hölje tänkte den,

men inte än,

inte förrän i oktober lägger den sig till ro.

  

Hösten

klär sig i gyllengult som solen

skörden bärgas in

man höstar in

tvättar av utemöblerna

räfsar upp löven och tänder en brasa.

Hösten är vilsam, fågelsången dämpad

Man  dricker kaffe på glasverandan

  ser på sin tillvaro och vilar från sitt verk.

 

Vintern,

allt skall lägga sig till ro, till vila,

för att åter uppstå nästa vår.

Löven faller och lägger sig under trädet

och väntar på vårens knoppar. 

 

Människan,

denna blomma av naturen följer samma cirkel  

medan anden förbereder sig för att lämna jorden

som hon en gång formades av.    

 

Hon bär sin barndom, t.o.m. den prenatala, före födelsen.   

Hon bär minnen med sig från tidiga barnaår,

genom tonåren till medelåren samlar hon på erfarenhet,

till ålderdomen där hon förvarar dem till att förvaltas.

 

Människan  

  är vår största resurs av mänskligt vetande.

Hon är vår kunskapsbank, ofta outnyttjad,

ofta är hon insatt i ett förråd som gamla utbytta sommarmöbler.

I den västerländska kulturen faller hon ofta sönder.

Det är den största tragedi som kan hända,  

att stötas bort från gemenskapen och att glömmas  bort.

 

Den gamla människan bär alla åldrar inom sig,

hon är bärare och väktare av tiden,

och hon känner till vad som skall ske,

hon känner doften av rök långt innan det brinner.

Hon vet att slocknandet kommer,

men hon vet också, att uppståndelsen kommer

för inte är väl blomman förmer än människan,

den som kommer åter varje vår, den som bara lade sig att sova.

Inuti kroppen lever vi alla ett liv som ännu är dolt.

 

Nyss var jag ung

mitt liv en ändlöshet

ingen gräns

ingen klarhet

blott äventyr

i en oändlig soluppgång

 

Jag har målat mitt liv

och blottat min oro

följt skuggorna dit ljuset bor

kastats ut i mörker

förbränningens hetta

har upplyst mitt hus

 

Varför är min tanke

så fylld av aska

levrat blod

i slocknat tempelhus

du dödens offerplats

mitt liv

 

   ooooooooooooooooooooooooooo

 

 Sensommar

i tidig augusti

svalorna har lämnat sitt bo

mina bevingade vänner

 

Jag väntar redan

på nästa vår

när ditt visslande

skall locka mig att tro

att du vill stanna

 

Jag skall också resa

en dag

på obrutna vingar

över bergen bort

och hem

 

 oooooooooooooooo

 

Gulnat löv landar

på min vindruta

i regnig

klibbig höstdag

en hälsning

från sommaren

 

Jag tog dig i min hand

såg på dig

och viskade

ett kärleksord

Då kom en vind

och förde bort dig

över ljusa vatten

över land och hav

 

Jag drog in vinden djupare

samma vind

som gav dig vingar

Fri jag återvände

till min trädgård

fylld av höstens färger

 

 ooooooooooooooooooooo

 

Om att bli gammal

Livet växer till mognad inom oss.

Vi kastas ut med livets vatten

och börjar vår resa

                                          genom  våra olika perioder,

                              barndom, ungdom, vuxenliv och ålderdom,

                                             om inte livets bana brytes.    

 

När människan är mogen föds hon igen genom att dö. Då befrias anden i henne, och hon gör slutligen sin sista resa

 

"Ängel genom rymden far"

 

Hon återger kroppen till jorden varifrån den en gång blev tagen, och återger anden till Gud varifrån den sändes ut.

Hur det här går till vet ingen, men våra fantasier om vad som sker i döden, tar aldrig slut, utan ger oss ständigt nya skildringar om resan, nya bilder inom konsten och musiken och genom poesin.

 

                                         Språket har många speglar

                                                 

  

 

                         

 

                   

                  Fantastisk kärra av märket Ford Skorpio1965

           som jag tyvärr sålde. Det är så med konstnärer,

            när pengarna inte finns så måste vi sälja konst eller bilar

 

 

                     

                            Självporträtt, Två knäppa figurer                            

 

 När vi kommer fram till självporträtten, så ser det ut som om vi börjar om igen, som om vi möter oss själva igen som barn helt oskyddade och nakna. Barnet och den gamla människan ser ut att veta, vad saken gäller, därför gjordes det grundläggande fel i våra samhällen, när vi skiljde barnet från sina ”gammelföräldrar” Båda förlorade fotfästet och främlingsskapet i livet uppstod. Det är vår skyldighet att återföra barnet till sin mormor. Barnet tillhör den gamla människan, och får inte tas ifrån henne, då dör samhället.     

 

Måleriet representerar olika tider. De naturalistiska bilderna växte jag ganska snart ifrån, jag hade ingenting att tillföra dem, tyckte jag. 

Drömspelet kanske har varit det uttryckssätt som varit det mest efterhängsna. I sköna toner likt en melodi som jag vill hålla kvar vilar drömspelet.

Bildfragmenten, är som rester från något jag minns, och som är spännande att utforska, det har sina egna regler och kan inte styras.

 

Pippibilderna, känns opretentiösa och speglar glädjen över livet. Vi har alla våra Pippibilder inom oss.

Självporträtten kvarstår som delar av sanningen om människans utsatthet.  

Detta har varit ett försök till förklaring av ett måleri, som också följt sina årsringar.

 

 Kid Kumlin