Sagan om ettermyran

 

 

 

 

 

 Har du sett nått frågade ”Drönaren” Myran, som satt på sin glob och spejade ut över världen.

Drönaren hade tidigt bestämt sig för att inte vara som alla andra drönare, som bara hade till uppgift att befrukta drottningen och sedan dö, nej han hade helt andra intressen, och fann ganska snart, att det var mera spännande, att vara i närheten av Myran.

Varje morgon stod han nedanför hennes glob och undrade om hon hade något nytt att berätta

Myran hade ofta känt sig ganska ensam på sin utpost, så hon var egentligen glad över litet sällskap, även om hon fann Drönarens frågor tidvis ganska naiva.

Över vem skall du hälla ditt ”etter” i dag fortsatte Drönaren frejdigt men ångrade sig när han såg Myrans allvarliga uppsyn. Det var länge sedan han sett henne så upprörd. 

 

Det är som det brinner en eld, sa hon till sist, här inne, och knackade på globen.

Jag förstår mig inte på världen fortsatte hon, medan hon spejade mot himlen.

Hon öppnade luckan i globen och tog fram sitt teleskop och riktade det mot öster, suckade, och såg mot himlen igen. Det var som om hon talade med någon som Drönaren inte såg.

Hon hade för evärdliga tider sedan invandrat till Norr någonstans ifrån dessa trakter där solen var het. Hon hade aldrig förlorat kontakten med sina släktingar som bodde kvar i hettan.

 

Myran, sa Drönaren, måste du se så allvarlig ut i dag. Ja, sa Myran och suckade, begriper du inte att jag måste det.

Världen håller på att förlora sig själv och snart kan allt ligga öde.   

Vilket öde? sa Drönaren förskräckt, och Myran suckade.

Hon visste mera om livet än Drönaren, och hon visste att Svartmyrorna som leddes av Termiternas kung snart skulle kunna ödelägga stora delar av jorden.

De är förgiftade av hat till oss andra myror och dränker oss gärna i havet, sa Myran.

Några har byggt höga stacktorn. Där sitter dom och spejar och ropar och brummar hela dagarna, medan dom viftar med sin giftiga gadd.

På det sättet har de redan slagit ut många myrstackar. Och de har spritt sig över hela klotet och infiltrerat andra myror till att hata oss.

Jag är sannerligen bekymrad sa Myran och tuggade på ett myrstrå. Hon behövde något stärkande.

 

Men, sa Drönaren, som hade lärt sig att lyssna till myrans många föreläsningar genom åren,

hur kan det komma sig att dom är ”sånna”, att dom hatar och krigar.

Är inte alla myror släkt, kusiner eller så.

Är alla ”likadanna,” jag menar finns det ingen skillnad, tjatade Drönaren.

 

Myran såg på honom och log, jo då, det gör det sa hon, men det är inte så lätt att upptäcka.

Vi kan väl titta på det i morgon, sa hon eftertänksamt.       

 

Hon visste, att hon blivit satt till att vakta globen, av en vars namn hon inte kunde uttala.

Myran kände sig som en gammal kvarlämning från forntiden, där hon satt på sin post och kikade från öster till väster och från norr till söder.

Varje dag hade hon gjort samma iakttagelse, och varje gång som scenen förändrades hade vinden kantrat på sin väg, så att doften av rök och olja steg upp genom marken. 

Vi kan väl titta på det här i morgon, sa hon igen till Drönaren, som väntade på svar.

 

 kapitel 2  

En tidig afton, det hade knappt hunnit mer än svartnat vid skogsbrynet, gick Drönaren ut på vift. Han hade spatt i benen  och kunde inte samla sina tankar.

Det låg oro i luften och Drönaren som egentligen ingenting förstod började ändå ana, att det var någonting på gång.

 

Hans största intresse hade varit att spela boll med de andra drönarna, ända till den dag då han mötte Ettermyran som han envisades med att bara kalla Myran. 

Hon hade retat honom för att han ingenting visste om livet, det räckte inte menade hon, att springa efter en boll i jakten på berömmelse och ära.

Hon tyckte att han hade glömt något och försökte få honom att förstå, att livet inte bara var kroppen.

Hon vågade sig inte ännu på att berätta vad hon trodde om meningen med livet, att kroppen var bostad för något mycket märkligt och enastående. Att det dessutom var en spegel över alla vintergator  och över alla stjärnsystem, trodde hon inte var någon mening med att prata med Drönaren om.

Hon log för sig själv vid minnet på, att han frågat om hon var religiös.

Drönaren tänkte hon, en sån hednamyra.

Drönaren hade börjat se hur mörka skuggor lagt sig över landskapet skuggor som inte legat där förut. 

Han hade fått en spegel i sin hand för att kunna se sig själv. Som de flesta grabbar bland myror var han ganska självupptagen rent av egoistisk.

Han tyckte mycket om att spegla sig, och ofta tog han fram sin spegel och gjorde fula grimaser, som han skrattade hejdlöst åt.

Den här dagen hade han satt sig i skogsbrynet för att spegla sig. Han lyfte spegeln mot sitt ansikte och där bortom sin egen bild, såg han en annan en som han aldrig tidigare hade sett.

För Drönaren var det en omöjlighet det kunde bara finnas ett ansikte i hans spegel. Det fanns ju bara plats för en.

Förvirrad kastade han ifrån sig spegeln som brast. 

En av skärvorna träffade en myrstack alldeles intill en myrstack som Drönaren inte sett förut.

Myran hade hållit ett vakande öga på honom, och när han slängde iväg spegeln, såg hon hur myror i tusental vällde upp från den träffade myrstacken.

Fanns det flera myrstackar så nära, tänkte Drönaren, och vilka var dom.

Han stod som fastnaglad och paralyserad av skräck.

 

Medan Myran skyndsamt tog fram sin brandspruta och sprutade etter mot det främmande boet, kom Drönaren äntligen loss från sin paralys och rusade därifrån.

 

Följande morgon beslutade sig Myran att berätta för Drönaren hur saker och ting förhöll sig. 

Hon hade velat skydda honom men hon förstod, att utan kunskap skulle Drönaren snart gå under.

 

 Kapitel 3

 

Nu stod han här igen och Myran berättade och berättade om världen, om hur Myrguden hade tänkt, och om hur ett myteri hade skett i Myrgudens himmel för mycket länge sedan.

 

Det var på den tiden, fortsatte Myran sin berättelse. när den vackra grönskimrande Ormen trädde fram och ljög för Familjen Myra, som allt hade gått fel

Ormen sprutade in sitt gift i myrorna, så att de trodde på Ormen..

Den dagen föddes ”Terrormyrorna” och det är därför, som jag sitter på min stack och spejar, och berättar för alla som vill veta hur det kommer att gå.

 

Det är därför som världen är paralyserad i dag av skräck och terror. Du har väl hört talas om våra släktingar biet som bor i kupor. Några av dem blev genmanipulerade och fullkomligt livsfarliga för hela sin omgivning. 

Fy så otäckt, sa Drönaren.

 

Det är därför som jag ständigt ser åt öster fortsatte myran, det var där det började, och det är där som det kommer att sluta, fortsatte Myran.    

 

Du har väl hört talas om den gamla staden med sina murar. 

I den gamla staden möts man vid Muren som är en böneplats dit många vandringsmyror kommer, för att klaga hos sin Gud.          

 

Här vandrade Myrguden en gång och hit skall han komma tillbaka.

Här har Myrsloken också sitt fäste fortsatte hon, och här finns också Termiternas kung, som jag berättat om.

 

De ”fundamenta terroriterna” har ofta samlats i närheten av muren, och rivit ner stenar och kastat på Bönemyrorna, medan Myrsloken och Termiternas kung skrikit sin förbannelse över Bönemyrorna,

Ibland har myrslagen varit mycket blodiga 

 

Hela världens myrstackar har hållit rådslag och man har sprungit gatlopp i myrgångarna för att få ett slut på krisen, medan Myrsloken och Terroriternas kung skrattar bakom deras ryggar.

  

Det var här som en Slända föddes en gång, har du hört talas om henne.

Men drönaren hade inte hört talas om någon slända, och Myran suckade över en sådan okunskap.

 

Sländan sa Myran med inåtvänd blick.  Det är en sorgesam historia, vi hade trott att hon skulle komma tillbaka, att hon skulle landa på Berget, att hon skulle stifta fred mellan alla myror och bryta ner Ormens förgiftning.    

Tänk att dom ryckte vingarna av henne och tänk du att, hon flög ändå.

Vart flög hon undrade Drönaren.

Till sin Gud förstås, sa Myran

Då är du religiös i alla fall, sa Drönaren.

Nää, religiös är jag inte, det är bara människan som är, svarade Myran irriterat.

 

kapitel 4

Myran satt fortfarande och tänkte på den vackra vita Sländan när skogens konung kom springande. Det var en svartglänsande Hästmyra. Han var en av Myrans förtrogna och brukade göra visit hos henne för att stämma av klockorna.  

Jag har blivit sänd till dig i dag, sa han, men Myran såg på honom och log, jag vet det redan. Vad vet du, sa han.

Att vindarna redan sänt iväg sina budbärare, du är sent ute, svarade hon lätt. Hon kände sig ibland försmädligt behandlad av vissa Myror, som trodde att dom visste något, som hon inte redan fått besked om.

 

Så då vet du, att den blekgula Hästmyran redan har sänts iväg, den som är i förbund med döden. Jaa sa Myran, och nu log hon inte. Detta är synnerligen allvarligt sa hon, men det står ju att det skall bli så i ”Myrboken” så det är knappast något nytt.

Det blir svårt för dom som inte kan läsa, mumlade hon.

Nu kunde Drönaren inte tiga längre, han hade legat under en buske alldeles intill, och nu ropade han ut sin ångest till Myran, som lyfte upp honom till myrstackens topp.

Kära lilla vän hur är det med dig?

Jag har sett en otäck vit häst, som säger till alla myrorna, att han är myrguden över alla myror, men han såg otäck ut. Jag såg hur han kramade Myrsloken och log, så jag förstod, att det inte var den häst som Du berättat om, den som Sländan kommer med, när hon rider in över berget.

Nää, sa Myran, det är Antimyran” Han är i förbund med Ormen fortsatte hon.

Just då fick hon ett nyp av Herr Pyton som hon hållit i ett stadigt grepp under sina fötter.

 Jasså du vill komma loss nu sa hon, det är väl bäst jag släpper dig, stick iväg du till Myrskogen.

Myran klättrade upp på sin myrstack och Drönaren la sig vid hennes fötter. 

Under natten började det att brinna i öster, lågorna syntes på långt håll och vindarna tilltog i styrka. Myrguden hade släppt lös vindarna som hästarna red på.

 

Antimyran på den vita hästen var en stilig Myrman med glänsande svarta fjädrar. Vid stadens murar hade han redan börjat sitt bygge, ett tempel för myror, där skulle han krönas och alla andra myrgudar skulle lägga ner sina gåvor vid hans fötter. Och han skulle sätta sig ner i sitt tempel och låta sig krönas till konung.

Fast det fanns en hake förstås. Han måste göra sig av med ”Bokens Myror. Det var en Rulle fylld med Ord som Bokens Myror fått från den gamle. 

Det skulle krävas mycket rävspel för att förklara boken ogiltig.

 

Så var det myrorna med den grönglänsande boken. En ryttare hade givit den till sitt krigarfolk och förklarat krig mot Bokens Myror. Det var de som bodde i den guldskimrande kupolen, och det var de som brummade så högljutt, att Myran inte kunde sova om nätterna.

 

Myran läste sida upp och sida ner i boken. Åh sa hon, flygmyrorna kommer och med dom kommer sländan förstås, den vita, med sina genomskinliga vingar.

 

Hon satte sig ner att vänta på Sländan.

 

Kapitel fem

Myran somnade med sagan om världen i sin hand.

Tidigt följande dag skulle hon läsa det sista kapitlet för Drönaren, som hade börjat förstå att, även om det var en saga, så var det en familjefejd.     

En fejd mellan gudar sa någon, men det trodde inte Myran, hon trodde bara på den Gud som hade satt henne att hålla uppsikt över världen.

Någon annan förklaringsmodell behövde hon inte.

Hon hoppades som Ettermyran i sagan, att Myrguden snart skulle komma ridande på den vita hästen och rädda världen. 

Just som hon satt i sina drömmar hördes musik rinna in genom skogen. Det var som en porlande bäck som förde brusande vågor till liv, och tallbarren började sjunga och dansa och kasta sina gröna kottar mot himmelens sky.

Och där var han ju, Drönaren, som hon trodde låg och sov under en gran i skogen. Tillsammans med sina kompismyror hade han gått på morgonpromenad till en glänta alldeles intill.

Där hade dom fått tag på en orm som låg och solade sig på en sten i soluppgången, och börjat prata med honom. Dom hade kommit i dispyt om ”ormens avkomma”, och gick till attack mot honom.

Ormen fråste och spottade men myrorna bara sktattade åt honom och nöp honom i skinnet

Eftersom myrorna var så många klarade han sig inte länge utan ropade i skräck.

Då kom Drönaren på sin geniala ide, att bära ormen genom skogen och sjunga och dansa med honom fram till Myran.

Dom skulle lägga ner honom som en morgongåva, ett offer vid Myrans fötter, och hon skulle få avgöra Ormens vidare öde.  

Några av myrorna tyckte att man skulle slänga in honom i en myrstack

och låta honom lida ”etterdöden” fast man beslutade  för att benåda honom.

Drönaren som ännu inte kunde skilja på saga och verklighet hade inspirerats av Myrans berättelse, och tyckte att det var häftigt.

Den stackars ormen led hemska kval och ropade om nåd och Myran visste att här behövde hon vara klok. Ge honom till mig, jag bestämmer hans öde, sa hon.

Efter mycket tjabbel fick hon som hon ville, och när myrorna var och en gått till sin stack, släppte hon Ormen.

Han for iväg som den reptil han var, och snart var han utom synhåll, och skulle från och med nu försöka hålla sig utanför myrornas revir.

Ja, tänkte hon, så kan det gå när sagor får liv.

Hon hade redan beställt nästa utgåva från ”Myrans förlag” för att läsa vidare om Ettermyrans öden.

 

Kid Kumlin