Den blodiga manteln  

 

                                                       oooooooooo

 

Har jag berättat för Dig om min judiske vän, krigsfotografen Daniel, han som alltid besöker mig mellan sina uppdrag.   

Strax efter frukostkaffet slet han upp dörren och stod framför mig med sitt breda   leende.

Hela huset vibrerar när Du kommer, sa jag. Måste Du föra ett sånt herrans väsen. Varför knackar Du aldrig?

O, förlåt !

Man blir bullerskadad av Din framfart, fortsatte jag, och gav honom en varm kram.       

Och vad har en sådan herre på hjärtat i dag, fortsatte jag lätt, när jag såg hans upphetsade ansikte.

I dag vill jag berätta något för Dig, sa han, och nu måste Du lyssna.     

Du får tro, att jag blivit alldeles knäpp, men historien handlar om en mantel, en mycket gammal mantel, som burits av många släkter. Den är blodig och trasig och har bara förorsakat tragedier bland de flesta människor.                          

Jag blev kallad, till Judiska Ambassaden i Stockholm, fortsatte Daniel, att som journalist resa   till Jerusalem, för att forska efter en mantel, man hade till sin förfäran funnit, att manteln som varit inlåst i ett stenvalv stulits

Man sa, att det var ett ”kristet” gäng som varit där. Det är väl typiskt fortsatte Daniel, först tar ni judepojken Jesus ifrån oss och nu detta. Han såg upp på mig och hejdade sin svada, rädd för att ha sårat mig.

Jag skrattade åt hans ironi men hejdade mig mitt i skrattet.

Är Du från vettet, avbröt jag, vet Du om, att i dag är det vernissage på ett av våra större gallerier. Jag läste just om ett intressant ”objekt” som skulle komma att dra mycket folk. Jag rusade in i salongen och fick fatt på gårdagens Smålandstidning.  

Minsann skulle inte själva landshövdingen inviga en utställning på Galleri Shalom under rubriken ”Den blodiga manteln” rapporterar Smålandstidningens kulturredaktör Göran Andersson.

Från Smålandstidningens reportage läser jag,

”Ur ett blodigt förflutet från rötter ur judendom, kristendom och islam, med  bifogad förklaring av konstnären, Kjell Svensson, skall vernissagen öppnas i dag klockan 13.”  

Jag fortsatte att läsa högt för Daniel om hur man numera inom bildkonsten förskjuter identiteten till att ligga i objektet. På så sätt överför man det personliga ansvaret till tittaren. Det här brukar ge bildkonstnären en särskild kick och rätten till sin publik.

Vem kan ha skrivit ett sådant trams, sa jag, som om inte jag visste, jag som delat konstens villkor under så många år.

Hoppa i kläderna så sticker vi, sa Daniel. Jag fortsätter att berätta om min resa sedan.

 

Exakt klockan  13.00 kom vi fram. Att det var vernissage kunde ingen ta miste på, det var knökafullt.

Galleriet låg centralt och var välkänt för sina intressanta utställningar. Ägaren var en kvinna från en känd judisk familj.

Medan jag långsamt rörde mig i salongen tyckte jag mig känna doften av levrat blod

Daniel hälsade på kollegor från tidningsvärlden och såg oberörd ut.

Ögonblicket som vi alla väntade på inträffade exakt kl. 13.15 när landshövdingen, en korpulent herre vid namn Carl Grösser, hälsade oss välkomna till en utställning, som utan motstycke skulle ge oss delar av en historisk nyckel.

Han höll ett långt tal om konstens villkor i en värld full av motsättningar och

hoppades, att vi skulle kunna ta del av det bildfragment som nu skulle avtäckas,

en bild inristad i blod fortsatte talaren, en bild av det djupast mänskliga, identifierad av en av vår tids intressantaste konstnärer.

Hjälp, tänkte jag, som inte ens visste vem konstnären var.

Under tiden som han talade skedde avtäckningen, och bilden av ett blodigt tygstycke blev synligt.

Det blev alldeles tyst. Var det ett skämt, eller vad handlade det egentligen om.  Jag betraktade ansiktena på folk från tidningsvärlden, som förvånat och med misstro betraktade objektet.

Medan landshövdingen talade hade jag också gett akt på Kjell Svenssons ansiktsuttryck som växlat mellan osäkert leende och ett uttryck av tillfredsställelse. Dagen var räddad och hans namn skulle stå på alla löpsedlar.

Då gick skottet av och han föll till golvet.

Det var effektfullt skrek någon, en levande installation och applåderna och visslingarna ville inte ta slut.

Men Kjell Svensson bars ut, han hade gjort sin sista vernissage, och blodig fördes han till ett kylrum på Karolinska institutet.

Jag såg efter Daniel som hade lyckats ta sig fram till ”objektet” för utställningen, och jag såg hur han flitigt använde sin kamera.

Man ropade hela tiden, att vi måste utrymma lokalen, polisen var på väg in, men det var inte lätt att röra sig i trängseln.    

När polisen körde upp framför galleriet, hade Daniel och jag, med hundratals andra, lyckats tränga oss ut.  

Ingen förstod vad som hade hänt.  

Vi såg ett par okända män snabbt lämna platsen i en taxi.

 

Vi beslutade oss för, att lämna galleriet innan någon kom på tanken att hålla oss kvar.

Jag såg en skymt av galleristen innan vi gav oss iväg hem. Hon såg bekymrad och nästan skräckslagen ut, denna gamla lady, som så vitt jag kunde minnas varit galleriets ägare under närmare 40 år. Hennes namn är Rut Jakobsson, och jag mindes svagt en historia omkring hennes familj som tidigt hade berättats för mig. Familjen hade lyckats fly från Hitler 1944. Helt utblottad hade hon kommit till Sverige tillsammans med sin familj

                                                 --------

Hemma på Kumlingården igen drack vi vårt kaffe under tystnad.

Daniel såg på mig med sina mörka ögon.   

Nu skall jag berätta för dig, varför jag kom till dig i dag, sa han.

 

Och Daniel berättar.  

Jerusalem var som en kokande kittel. Även om vinden svalkade efter regnet som fallit rådde en kvalmande känsla av hot, inte i första hand från himlarna utan från andra kvarter, där andra gudar hade sina fästen.       

Gömda bakom galler stod ett par svartklädda kvinnor och såg på mig, de som aldrig får lämna den eviga slöjan som de föddes i.

Jag såg på dem och tänkte att livets bärare är bunden till händer och fötter här nere i andra gudars kvarter än våra. Jag, som växt upp i Sverige hade för länge sedan glömt hur kvinnor behandlas i de muslimska länderna  som jag genom mitt arbete passerar då och då.

Instinktivt lät jag handen söka efter kameran och kände en ilning av skräck, tills jag fann den, min kära dokumentkamrat. Det var en alldeles ny kamera som jag fått låna från Israeliska Ambassaden, en prototyp som det för närvarande bara fanns en av. Den skulle kunna alstra ljus som förflyttade tiden.

Jag kastade ännu en blick mot kvinnorna som hastigt hade försvunnit.

I deras ställe gick en arabisk man fram och tillbaka. Jag visste att jag var iakttagen.   

 

I Mellanöstern, rådde det som vanligt krigstillstånd.

Alla dessa unga män som offrades för hatet mellan bröder.

Under en av mina dagar, som finns dokumenterad bland mina bilder, fann jag en dag en mantal hos en död palestinier. Förunderligt tänkte jag, det var något bekant med den.  

Den hade knutits hårt kring livet för att stoppa blödningen från en kula.

Jag såg på manteln och långsamt mindes jag familjen, den unga judiska kvinnan med sin mamma. De sydde på en mycket speciell mantal, och medan jag knöt upp den från soldaten, kände jag igen den. Det måste vara den, sa jag högt, medan jag försiktigt lade den i min ränsel.  

Jag tänkte på den unga kvinnan som förbannade kriget, som kanske skulle ta hennes trolovade ifrån henne, och jag mindes en ung soldat, en jude vid namn Isac. som skulle bära den som en kärleksgåva genom livet.  

Hur hade manteln hamnat hos denne palestinske soldat, tänkte jag, medan någon iakttog mig från en palestinsk utpost. Jag vek snabbt ihop manteln och la den i min ränsel.

                                                       ----------------

Vid en av mina många rastplatser mötte jag en annan soldat, en sårad israelit.

Ännu en ung soldat på väg att dö, tänkte jag. Han bad mig ta en bild att sända hem till mamma.

Jag lånade honom manteln. När han såg den lyste det till i hans blick, och han berättade med svag röst om sin vän, om palestinier  De hade växt upp på samma gata och lekt med varandra, när de var små grabbar. De hade talat om framtiden och skissat den i sanden, hur världen skulle förändras, när det blev fred. Ibrahim, som han hette hade fått låna Isacs mantel, den skulle skydda honom, men nu var han död, och jag var den som fick återlämna den till Isac.

Nog är det underligt, tänkte jag.

Medan jag talade med Isac föll hans huvud åt sidan och han dog Jag stod länge och såg på honom och jag grät, medan jag drömde mig hem till Sverige, till landet i norr, som inte visste av något krig, tills bårbärarna kom och tog honom.

Manteln la jag över honom, det var sista gången som jag såg den, trodde jag. 

                                                     -------------

Följande dag befann jag mig på Israels Ambassad i Jerusalem, fortsatte Daniel.

Där fick jag veta, att jag skyndsamt skulle återvända hem till Sverige. Någon hade sett en förhandsannons om en utställning i Sverige med en blodig mantel.

Här hade historien om Den blodiga manteln kunnat sluta, men det är nu det börjar, fortsätter Daniel.

Nu ser jag den åter här på en vernissage.

Är du säker, sa jag efter en stund, att det är samma mantel.

Naturligtvis svarade Daniel utan tvekan. Där finns ett tecken som bara jag som jude känner igen.

                                            --------------------

Daniel hade fått nya instruktioner och måste snabbt dra vidare, men bad mig försöka forska litet kring manteln.

Jag lovade, och redan följande dag gav jag mig iväg till galleriet.

Papegojan Jacko hojtade efter mig, och jag bestämde mig för att ta honom med mig. Han kanske kunde lätta upp stämningen, om det skulle behövas.

Jag hoppade in i min gamla Mustang från 1965.    

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej men goddag,  sa Jacko, när vi anlände. Det är den senaste meningen som han lärt sig, garanterat succe. Nu tjatar han ständigt, nej men goddag, i tid och otid.

 

Intendenten för galleriet, en 30 årig man såg ut som en ”spelare” på börsen. Han såg på mig, trodde jag, men blicken var ämnad någon annan, så jag slapp att presentera mig. Det kändes skönt, även om jag avskyr den uppenbara oartigheten. Det är visserligen ganska vanligt i dag, att unga människor inte hälsar på medelålders kvinnor, men nog är det djupt irriterande. Jag känner inte igen gamla Svedala.
Vi fick lära oss att se folk i ögonen, när vi hälsade.
Nu är det inte så, man skruvar litet på sig och vickar på huvudet när man talar, det verkar vara ett nytt folkslag, en ny avkomma som anlänt, tänker jag, medan jag ser mig omkring på galleriet

 

Jag bad att få ett samtal med galleristen och hänvisades till ett rum vid sidan av salongen. Det skulle bli intressant att få möta denna gamla judiska kvinna, vars historia ständigt påminner oss om Europas blödande själ, och om vår egen. 

 

Nä men godda”, sa Jacko och och isberget smälte och rann ut i ett hejdlöst skratt.

Vid andra sidan av bordet satt hon. Om jag inte misstog mig så torde hon vara någonstans kring 80. Ungefär som min älskade mamma, tänkte jag.

 

Jo, började jag,  

det gäller manteln igen avbröt hon, den där blodiga trasan. Vi har fått order att den måste undersökas, fortsatte hon.

Jaha, sa jag, av vilka då. Det var polisen som var här, sa hon något besvärat. Hon lutade sig hemlighetsfullt mot mig, ”det är någonting som inte stämmer”.

Jag har hört, att man kastat fram en misstanke om en judisk konspiration. 

Det kom naturligtvis från vänsterkanten, och jag fnös

Vi talade en stund med varandra. Hon hänvisade mig till den fortsatta undersökningen, och jag tog farväl med hjälp av Jacko, papegojan.

 

Det kändes olustigt på något sätt. När jag på nytt passerade platsen där manteln hade hängt, anade jag inte vilka konsekvenser den skulle få både inom den politiska världen och den religiösa.

 

                                                    ---------------

Full av funderingar återvände jag hem.

Klockan 19.30 slog jag mig ner i min fåtölj för att i lugn och ro titta på Rapport, få en titt från EU-kommissionen och helt enkelt försöka att koppla av en stund. Man bråkade om Göran Perssons köttfunderingar, och jag såg de mest vidriga djurtransporter från Holland. Jag såg hur man behandlade våra kor och kalvar, och jag undrar, vad det är för människor som har växt upp.

Jag mindes min egen relation till djur när jag växte upp i norrländska Medelpad.                                                      

Plötsligt bröts sändningen för en akut inslag från ett galleri, och jag stirrade in i blicken på den gamla kvinnan, som jag ganska nyss hade mött. Frågorna haglade över henne, men hon hänvisade till polisens utredning.  

 

TV-studion var nerringd av palestinier och från Israeliska Ambassaden kom rapporter om upplopp. Några ögonblick slocknade ljuset i studion men tändes igen när en säkerhetschef från KGB anlände och förklarade, att manteln hade förts till Karolinska Institutet för analys.

   

Jag blev sittande med öppen mun medan bilderna dansade runt i minnet. När telefonen ringde ryckte jag till så häftigt, att det gjorde ont i kroppen. Det var Daniel som sett nyheterna. Det är upplopp här utanför Damaskusporten, sa han. Palestinierna ropar att manteln är deras, att den troligen tillhört släkt till Mohammed, och en judisk rabbin vid Klagomuren hävdar, att den tillhört någon av de gamla profeterna, jag missade namnet. Jag tror han nämnde Sakarja.

Och kan du tänka dig, fortsatte Daniel, de kristna har börjat röra sig mot Betlehem, och man menar att manteln kan vara den som jungfru Maria sydde åt sin son Yeshua/Jesus. Det är upplopp i Jerusalem. Några andra härifrån Jerusalem menar, att det troligaste är manteln som profeten Elia lämnade över till Elisa, och att den således skulle ha magisk makt.   

 

På Karolinska Institutets laboratorium arbetade man hela natten, och utanför höll en skara demonstranter vakt. Religiösa fanatiker från olika håll hotade kyrkor och ambassader. Några judiska gravplatser hade redan skändats med  huvuden från slaktade grisar.

 

Efter att en förfärande uppgift om blodet på manteln hade läckt ut genom pressen, så ökade trycket från folkmassorna. På löpsedlarna stod det, att det sannolikt handlade om åtminstone tre blodgrupper, men att andra intressanta uppgifter, ville man vänta med.

Man sammankallade just nu experter från Jerusalem och Kairo för att kunna gå vidare. Medierna gjorde som vanligt sitt yttersta för att provocera judarna.

 

                                                        ----------------------

 

Än en gång rapporterade Daniel från Jerusalem, där han tog en taxi till Gamla stan för att möta en kvinna som kontaktat honom. 

Kvinnan hette Judith berättade Daniel. Hon verkade samlad men uppskakad av det som hänt.

Ja, nu brinner det i varenda buske, tänkte jag, medan jag lyssnade till Daniels berättelse.

Kvinnorna, sa Daniel, som jag mötte i gamla stan, skulle forska efter Isacs släkt.

Man trodde sig ha sett den gamla mamman för ett par veckor sedan, och man visste också, att hon hade ett dokument som handlade om historiska mantlar.

En av kvinnorna hade hört, att själva väven var mycket gammal, kanske tusen år, kanske mer. I värsta fall var den ännu äldre. Oj vad det pratades och spekulerades.

I själva bottenplatten syntes svagt en Davidsstjärna invävd, det mindes hon särskilt, och att där fanns bilder av olika slag. Hon hade inte tänkt så mycket på hur manteln såg ut, och det ångrade hon nu.

 

När Daniel gjorde sig beredd att gå, frågade han Judith om hon var jude eller kristen eller judekristen, och Judit brast i skratt. Ja nu är det rörigt så det förslår fortsatte Daniel och tog farväl. Du kanske är messiastroende, tänkte han för sig själv. Han hade mött några sådana

förra gången han varit i Jerusalem och han hade lovat att komma och göra ett reportage.

Daniel hade låtit trött men glad och sa, att han skulle höra av sig igen ganska snart.

Jag väntade otåligt på besked från Karolinska Institutet men det dröjde, och dröjde sig kvar gjorde också demonstranterna som ropade och skränade allt högre.

                                              ------------------

Jag vaknade med ett ryck, av att någon bultade på dörren. En ung man från blomsterförmedlingen väntade att få överlämna en bukett rosor, den absolut största jag någonsin fått. Blodröda  och lysande, 78 st.  På kortet stod  några arabiska tecken.

 

Medan jag satte blommorna i vatten ringde telefonen och en bruten maskulin röst frågade om blommorna kommit fram. Bra, sa han, jag hör av mig. Nummerkoden visade bara en streckkod. Jag började ana, att jag var involverad i den här historien, mera än vad jag tidigare trott.

 Jag klädde mig snabbt, intog en försenad kaffefrukost med rostat bröd, sprang ner till brevlådan och hämtade tidningen. Rubrikerna var nedslående, uppror överallt, på gator och i affärer.

Folk har blivit galna, tänkte jag, medan jag öppnade datorn för att läsa mina mail. 157 mail hade anlänt från hela Europa. Samtidigt hade någon försett mig med flera översättningsprogram.      

De flesta breven innehöll varningar, ”befatta dig inte med manteln” eller ”passa dig väldigt noga” o.s.v. eller rör inte manteln, den kan ge dig cancer, den slår ut dina röda blodkroppar mm.

 

Klockringning och dagens dikt spädde på mina funderingar den här dagen.

                                                                                                         

En duva fällde sina vingar

och lyfte ett förseglat brev

från Klagomuren

Och tusen vingslag följde

på väg mot Horeb

Guds berg i öster

 

Och havet sjöng

och alla lyfte blicken

mot Jerusalem

och alla stötte i basun

för fredens dagar i Jerusalem

 

Jerusalem, Jerusalem

Du spegel av en Gud

som följde oss på väg

som brudgum följer brud

Jerusalem du älskad stad

nu vänder himlens änglar blad

 

Nu sjunger haven sin sång på nytt

och bergen klappar i händer

Tack Herre Gud

att vår sorg har flytt

att Israels barn återvänder

/Kid Kumlin

 

Jag hade blivit litet melankolisk under de senaste dagarna, tyckte jag.  Daniel hade inte hört av sig, och jag kände olust inför det som hade hänt.  De vackra rosorna föll en efter en och lämnade fläckar på duken.

 

Så var det, det här med Vatikanen, tänk att påven också skall lägga sig i, han som tror sig stå Kristus närmast. Hur kan en människa påstå något sådant.

Har då Kristus lidit och dött förgäves, tänker jag, när en människa tror sig ha ett sådant företräde inför Gud.

 

En blodig mantel tänkte jag, vem vi än skulle lämna ut den till, så skulle den slitas i stycken av fundamentalisterna. Hos katolikerna skulle den bli ytterligare en relik att tillbe. Hur skulle islam hantera den. om man tror att den tillhört Mohammed, så skulle den troligast sättas in i den grönskimrande mosken

Nyheterna från Karolinska institutet kom som en befrielse.  Manteln är av så intressant historiskt värde, att vi inte lämnar ut den för närvarande, meddelande en reporter.

Skönt tänkte jag, och gick in i min atelje. Där bland färger och penslar fann jag ofta ro för min själ, men inte i dag.  Jag betraktade Hyddan som jag byggt i sidentyger och i spegelglas i regnbågens alla färger. Den hade stått där länge nu en symbol för fred mellan Noas tre söner Sem, Ham, och Jafet,  

                                                             -----------------------

Telefonen ringde, ÄNTLIGEN Daniel. Jag kommer hem, kan Du ta emot mig frågade han. Naturligtvis kunde jag det. Jag visste inte, att han måste gömma sig en tid, men här kunde han vara.

Jag måste nog montera ner Hyddan för en tid och lägga på min härliga Ispartamatta från Turkiet igen, den som täcker hela pianorummet, tänkte jag.

 

Kaffevattnet kokade. Det ringde på dörren, typiskt, kan man aldrig få vara i fred.

Utanför stod två uniformerade män. Jag kände inte till beteckningen, men inte var det några frälsningssoldater.

Får vi komma in, nja, vad gäller saken. Vi söker Daniel Aronowsky, fotografen. Han lär ha varit synlig i den här trakten. Jaa, visst, det är en vän till mig, men för närvarande är han på uppdrag. Vad vet du om hans uppdrag, ingenting faktiskt  svarade jag.

Har du folk här frågade han som hade de flesta strecken på kragen. Nej, det är bara Polly och Jackolina, som just då började skratta sitt hejdlösa skratt och vissla. Jag blev tvingad att presentera mina kära fåglar.

 

 "Nej men gloddag", sa Jacko ”ska vi sjunga” varpå Polly började vissla. 

Välsignade fåglar, tänkte jag när vi skrattat färdigt.

Det är verkligen välgörande med ett skratt i dessa tiden sa den andre mannen, han som bröt på svenska.

Förlåt, sa han som jag tror hade majors beteckning, har du en radio. Klockan är 15, det kan ha hänt någonting. Får vi lyssna. Vi satte oss i köket där mitt kaffe redan hade kallnat.

 

Galna kosjukan låg överst i nyhetsfloran. Till och med vår käre kung hade uttalat sig, och man kritiserade i övrigt djurtransporterna. Så kom ett besked från Karolinska Institutets laboratorium, om att beslut om förvaring av manteln skulle tas under kvällen.

 

Man måste tills vidare behandla den som radioaktiv.

 

Detta är således den mantel som världen är beredd att dö för, åtminstone massorna fortsatte han, är det stora offret, de enkla och vanliga människorna som längtar efter att bara få leva i fred.

Nu har de fått ett skäl, nu är det nära ett krig. Gudarna gör ingen skillnad på fattiga och rika 

Jag vet åtminstone en som bodde bland de fattiga, inflikade jag. Han som lades i en klippa när han dött, och som vaktades av änglar. Det är kanske Han som är manteln inflikade jag, utan att tänka mig för. Där ser Du sa han, majoren, Du är redan beredd att dö.

Det är jag verkligen inte, svarade jag, medan jag följde dem till dörren

                                  --------------------------------                                                                                                   

 TV-soffan trängdes av muslimer, kristna och judar

Det är otroligt, tänkte jag, en blodig mantel, och världen går upp i limningen.

Man hade slagit i böcker och fått fram liknande bilder på mantlar, och nu var man i färd med sin analys.

Några av deltagarna hade varit på utställningen och tagit bilder på manteln. Det mest intressanta var hur en röntgenbild avslöjade hur delar av en stor Davidsstjärna var placerad i bottenvarpen. Patriarken Abraham ser ut att sitta på en av grundpelarna som höll stjärnan uppe. Stjärnan vilade i en cirkel och var delvis öppen, där en nyckel satt upphängd. Där ser ni sa muslimen, Abraham är vår fader, manteln tillhör oss.  Absolut inte, sa en gammal judisk patriark som suttit tyst och fundersam länge. Manteln tillhör oss.

De här bilderna som ni tycks se är bara fragment av verkligheten. Vi har utvecklat en ny kameraprototyp  som vi lånat ut till en fotograf. När de bilderna visas kommer världen att förstå.

Flera av våra gamla profeter finns med, jag kan se svaga antydningar av profetenSakarja sa en av de andra judarna som inte lyssnat till vad patriarken sagt.  och dessutom skymtar kung David med en harpa. Men muslimen hade också sett Mohammed till häst, så där fanns ingen tvekan.

Jag ser en kors utropade den kristne, och en hopvikt mantel.

Nej, sa juden det är inte det kors du tror, sa den gamle.

Röntgenljuset avslöjade olika detaljer

 

Programledaren noterade att tiden var slut, men att man skulle återkomma när Karolinska institutet visste mera.

Till dess låg manteln förvarad i ett bergrum på okänd ort i Stockholm. Följande dag hade skuggorna från manteln lagt sig något, men plötsligt blossade  demonstrationerna åter upp..

 

                                                              --------------------------

 Ett ord från Vatikanen rörde upp himmel och jord. Påven hade varit ute på sin aftonpromenad och samtalat med en av sina kardinaler.  Några lösryckta ord fladdrade vidare och så var det hela på gång igen.

 

Ett bokförlag hade lyckats ta bilder på manteln och sänt den vidare för distribution till mellanösterns krutdurkar, och nu brann det i kloster och synagogor igen.

                                                      --------------------------

Medan alla slogs och skrek med alla kom ett bud med ett paket till Kumlingården.

Mina judiska vänner från Nässjö hade i yttersta hemlighet haft kontakt med Israeliska Ambassaden.

De hade rest till Stockholm i ett särskilt ärende. I en blyinfattad portfölj bar de den blodiga manteln.

Innanför altarets tjocka spegelglas i muren gömde vi manteln, och där kommer den att ligga till Messias kommer, tänkte vi.   

                                                                                                              

Ibland när mörkret sänker sig över Ingatorp och särskilt när månen lyser över muren brinner altaret med en sällsam låga, och jag tänker att det är radioaktivitet som läcker.

 

En sån historia sa Daniel när vi åter möttes tillsammans med mina vänner på Kumlingården.

 

En natt när jag inte kunde sova landande en duva på muren, Jag såg hur hon nickade och pratade med någon innan hon började cirkla runt muren som om hon vaktade den.

Jag klädde mig hastigt och gick ut i natten, ut till muren för att se vad som hänt.

Altaret var nersläckt.

När jag kände på muren var den varm,  men elden hade slocknat. 

Någon hade tagit manteln, spegelglaset var krossat. Skärvorna som låg spridda  i muren som visade krossade bilder av ett ansikte men också bildfragment av duvor. Jag tog upp en het och sotig skärva men släppte den hastigt då den brände mig. Jag såg rakt in i ett par ögon och blev rädd. Vem såg på mig i min krossade spegel? Var det en Kristusgestalt som mötte min blick. Jag blev alldeles skakis och tom invändigt och långt bort kunde jag höra ekot av hovar i natten.

Jag rusade in och slet fram min gamla bibel, hästar, tänkte jag, naturligtvis ropade jag högt för mig själv, Sakarja.

 

oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

 

När morgonen grydde satt jag fortfarande med huvudet i händerna och min stora familjebibel uppslagen hos Sakarja. En svår bok, tänkte jag, men fann texten till sången som jag så många gånger gått och nynnat på; ”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske utan genom min ande, säger Herren”.

Då, just då, kom ännu ett meddelande från Karolinska institutet som fått svar på de senaste proverna, att manteln var bärare av hela människans historia, men att manteln inte längre, på grund av riskerna för upplopp,, kunde bevaras i bergrummet under institutet. En talesman för institutet berättade att manteln hade flyttat till okänd ort.

Samtidigt hade man börjat forska efter en fotograf som man trodde hade några hemliga bilder som bekräftade att manteln var radioaktiv och farlig att vidröra.

Oj. Oj. tänkte jag, en sån lögnare. Det är ingen som vet var manteln finns just nu, inte ens jag fast att den var här i går. 

Jag undrade om David fortfarande hade filmerna i sin kamera eller om han gömt bilderna någonstans, fast jag mindes att det aldrig blev några bilder, hade han sagt,  utan att allt fanns i kameran.

 På själva kameran skulle det finnas en knapp, hade han sagt, som aktiverade tiden så att vi kunde backa och se allt som hänt oss. Är detta verkligen sant, tänkte jag. Ja det var ju en uppfinning som judiska vetenskapsmän hade upptäckt så... då var det nog sant.

Sanningen om människan fanns alltså i en kamera, hm, va listigt, det måste vara Gud eller

G-d, och koden till knappen hade David fått låna.

Sanningen om människan, om mig och dig. finns alltså i en kamera som aktiverar ljuset till att backa och visa oss hur vi levat våra liv och vilka vi är, vilka släkter som sammanfaller o.s.v.

Då är det slut på identitetskriserna, tänker jag, fast ...

Jag skyndade mig ner till min postlåda för att se Smålandstidningen, och där möttes jag av stora svarte rubriker, KAROLINSKA INSTITUTET BRINNER. Gifftångorna sprider sig över hela Stockholm och människor uppmanas att vara innomhus med stängda fönster och luftintag. 

Aftonbladet rapporterar att man sett några judiska män som sannolikt är skyldiga till branden. Vem skulle annars ha något skäl till att bränna ner institutet, om inte judarna, sa man.

Sånt skitprat, det verkar som om folk tappat alla proportioner för sanningen. Man kan häva ur sig vad som helst för att det skall drabba judarna.

Det visade sig att elden hade börjat i muren till källarvalvet där man hade haft manteln i skyddat förvar. Det var så hett där nere att inget släckningsarbete kunde utföras. Muren hade smält ner och ur resterna reste sig en skulptur som liknande en människa eller en gud. Man var rädd att hela våningen övanför skulle störta samman. Aftonbladets journalister var samlade men ingen vågade gå in, det var som att gå in i underjordens helvete, sa man.

Man talade inte om något annat hela den helgen och jag beslöt att åka upp och se på skulpturen som bildats genom eld.

Daniel hade ringt och berättat att han skulle komma hem. Vi bestämde oss för att ta mustangen och resa upp till kungliga huvudstaden. Brandröken över  stan hade blåst bort och det mesta var sig likt. Institutet hade bara fått källarskador märkligt nog. 

En vakt krävde legg av oss innan vi fick gå in. Daniel visade sitt israeliska och svenska legg och jag gled in som sällskap.  Det kändes märkligt att vara i rummet där manteln hade legat. Vi såg på varandra och på skulpturen. Daniel smög fram sin kamera och brände av en ljusstråle och skulpturen började att skälva och vibrera. Vi blev helt förskräckta. Ta en bild till viskade jag till Daniel. Nästa blixt böjde skulpturen framåt som i bön och föll sedan ihop. Daniel stirrade på tidbandet och såg stenarna från ett bygge i Jerusalem, ett bygge från kung Davids tid trodde han. På väg upp från källaren såg jag att Daniel hade fått brännskador i sitt ansikte. Han såg alldeles förfärad ut.  

Vi skyndade oss ut från källaren och sa ingenting om vår upplevelse. Vi ville inte bli kvardröjda utan startade forden med ett skrik och for iväg. På två timmar sa vi inte ett ord till varandra. Upplevelsen av skulpturen hade satt  någon slags skräck i oss och Davids ansikte brände fortfarande. Att se in i forntiden är kanske inte så bra, sa han plötsligt, Daniel och såg på mig. Joo, sa jag hur skall vi förstå nutid om vi inte lär oss något om  historien.

Nää, sa Daniel tyst för sig själv, men det är otäckt. Min kamera kommer att revolutionera världen sa han plötsligt, och jag nickade. Vi kan ju se stjärnorna i en människas ögon, sa jag tyst och funderade vidare över honom som skrev, "O människa du brunn där stjärnor speglas"

Den kvällen somnade jag ovaggad med  stängda  telefoner och dörrar. Daniel hade jag placerat i ett av mina gästrum. Jag hade kollat att han sov. Ett ögonblick var jag frestad att låna kameran och titta bortom stjärnorna men .. det fick bero till nästa dag.

 

                                            ooooooooooooooooooooooooooooo

 

  

 Vad hände med manteln, det ser ut som om den färdats runt jorden i flera tusen år.  

 

 Vad är den blodiga manteln, kanske offerblodet

 

  det ser ut som om det judiska folket fick bära den och varför

  korstågen, förföljelse, förintelse hat   VARFÖR

 

Har de "kristna" förvanskat manteln genom sitt hat

Jag ser den hänga framför porten till himmelen som en nyckel till det eviga livet.

Skulle du ta vara på din broder

Allt vad du gjort mot en av dessa mina minsta har du gjort mot mig

 

 

Kanske är det så att vi aldrig kommer förbi offerblodet