SEMS HYDDA, Kjell Gustavsson Cymbal TV förbereder för filmning

från Kumlingårdens atel'je 2002

 

 

 

               

Sems hydda

 

 

Sems hussa 2

 

 

 

Sems hydda 3

 

 

 

Sems hydda numro fyra

 

 

Sems hydda numro fem

 

 

 

 Sems Hydda min fantastiska resa

  

  Överhopad av tankar fann jag mig sittande utan rörelse

  och utan att förstå.

  Färgen hade långsamt glidit ner och paletten var tom.

  Fjättrad av främmande bilder slet jag mig loss.

  Innesluten i mig själv, i mina ekande rum, fann jag inget som var Du,

  mitt andra jag, det som jag sökte. Och jag grät.

 

 Jag visste inte att jag hade sökt Dig i hela mitt liv,

 att Du, just Du, var den jag älskade och jag kände Dig inte.

 

(ur diktsamlingen "Resfeber") 

Jag visste inte att saknaden

skulle bränna ner alla skydd

att väggarna skulle rasa

och rummet upphöra  

när Du gick

att färgerna skulle ropa Ditt namn

ur tystnaden

jag visste bara  

att jag hade mött Dig  

och låtit Dig gå

 att ögonblicket då Du såg mig

var förbi.

 

00000000000000000000000000000000000000000000000

 

 

  Saknaden

  skulle vara min dryck länge  

  och min målaratelje

  till stora delar ett mörkrum

  för bildernas skull

  där jag rörde mig

  bland penslar och torkade färger

  De svarta ögonblicken blev kikare ut i rymden

   medan jag sökte ett ljus att landa bilden i.

  Ett tillfälligt rum för min ängslan fann jag,

  tomt och svalt och utan gudar.

 

  Världen är en gåta, tänker jag,

  medan jag bläddrar i den nya tidens bildkalender,

  den elektroniska, där resan runt jorden

  inte tar mer än några sekunder.

  Här ligger världen öppen,

  här kan du vandra fram och tillbaka i tiden,

  in och ut bland hemligheter,

  medan den närgångna frågan om vilka vi är kvarstår.

 

  En dag skall jag resa tillbaka.

  Jag skall söka mig fram genom lager av tid,

  och jag skall möta min Gud, och ställa min fråga.

  Jag har haft så många fantasier om resan,

  om vägen tillbaka till platsen där det började,

  och till den dödliga frukt som fällde oss till marken.

 

  Med vad för ord är den frukten besläktad,

  kanske med smärtan,

  när vi tvingades äta frukten från vårt första fria val, 

  eller spikarna som långt senare låg kvar på kullen

  utanför staden,

  eller förintelsen, hatet mot Ditt folk.

  Denna vidunderliga smärta,

  som ser ut att vara ett arv från våra fäder,

  varifrån kommer den annars.

 

  Var det här som genbanken togs ur bruk för en tid,

  och ersattes av den manipulerade människan,

  hon som blev ett plagiat av sig själv

  då när mörker och ljus bytte plats.

  Eller fanns det redan en skada från ett uppror  

  långt innan världarna blev till.

 

  Var det här som faderskapsmålet tog sin början.

  Jag skall fråga änglarna med det ljungande svärdet,

  när jag kommer fram, tänkte jag.

 

  Jag satte mig ner i mörkrummet igen

  för att framkalla bilderna. 

 

  Från mitt eget kartotek ser jag

  min älskade mamma Elna Lundstedt/Melin/Kumlin

  och andra ur släkten,   

  Av min fader August Melin från Liden, är min kunskap nästan noll,

  men den genetiska koden efter honom finns naturligtvis också ristad under huden.

 

  Jag började ana att min installation haft en djupare innebörd

  och en svindlande påverkan på mig.

0000000000000000000000000000000000000000000000000000000000

 

  SEMS HYDDA är till stora delar uppbyggd av speglar och handmålade sidentyger.

  I spegeln kan du läsa texten, ”Nu ser vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel, men då

  skall vi se  ansikte mot ansikte   

 

  Mina förberedelser för resan börjar ta form, och jag har funderat över, om det inte vore'

  roligt   med sällskap. Kanske borde jag söka upp någon ur våra släktled från Sem eller Jafet.

 Jag ringer upp Judisk Krönika, en tidning som jag under många år prenumererat på, och får 

  tala med Jackie Jakubowski. Jag framför mitt ärende om att få kontakt med en judisk 

  bildkonstnär, men svaret är av sådan art, att jag förstår, att det inte är så enkelt, att förstå vad

  jag menar. Vilken tur, att jag inte berättade om resan. Kanske var min fråga alltför diffus.

  Diffus så till vida, att jag inte kunde beskriva resan i detalj, och vem kan det.

 Jag fortsätter mina funderingar och hamnar i Jerusalem hos författaren Anita Goldman. Än

  en gång försöker jag framställa min önskan om kontakt med en målarkollega fast av judisk

  börd. Jag får ett par ledtrådar, men med en förnimmelse av att ärendet även här varit för

  vagt, återvänder jag till mitt mörkrum, och frågan om sällskap får bero.

  Kanske finns det ingen som vill resa med mig. Kanske måste jag resa ensam.

 

 Ur brevet till Gud

Länge har jag tänkt

att skriva till Dig, Gud

att ställa mina frågor.

orden färdas likt bubblor

och spricker nära solen

och faller

likt Ikaros brända fjädrar

 

På en pappersremsa

dragen runt jorden

vill jag skriva min hälsning

till Dig.

när Du ler drunknar jag

 i Dina ögon

och mina skimrande bubblor

landar på Itakas stränder.

Ikaros gyllene vingar

och mina skimrande bubblor

färdas med vinden

och haven

hem till sin sagoö

 

Länge har jag tänkt

att skriva till Dig, Gud

 

en brinnande pil

likt ett svärd

har jag mött på min väg

och jag visste inte att det var Du

nu ser jag bilden av Dig,

och känner smärtan

i varje daggdroppe ser jag Ditt ansikte

och i vinden ropar Du mitt namn

 

På en papperslapp, en remsa dragen runt jorden, vill jag resa, vilken hisnande tanke.

Som bildkonstnär vet jag, att alla bilder färdas så.

Jag ville veta historien bortom tiden, och jag visste, att frågan vilade i sin orimlighet, men jag ville veta ändå. Jag kände mig som ett tjurigt barn, som stampande med fötterna i hopp om att bli sedd, medan jag skrev ner min rapport om saknad.

 

 

Ur brända askan efter Job

ur vinden efter Elia

ropar vi till Dig

Från tomma vattenkällor

från öknens heta mark

Du sände oss att dö av törst

 

Vi rapporteras saknade som Du

och mänskohjärtat slocknar

av längtan efter drömmen

ett hem

långt bortom vintergator

ett hem hos Dig

 

Ditt ansikte vi läste

i tidig gryningstimma

då markerna bevattnades av dagg

då världen var ett öppet hav av ljus

och inga sorger bars

till mänskohus

 

Vi rapporteras saknade som Du,

Din skrift

Ditt ansikte,

Din spegelbild

och vinden lägger sig till ro

på öde stränder

Du sände oss att dö

i fjärran länder

 

Ur brända askan

formar Du på nytt

det kärl som gick förlorat

och än en gång

skall sekler höra

ur vindens sköna sång

att ingen

rapporteras saknad

 ooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

 

Länge hade jag känt dragningskraften till de mörka djupen.

Inte förrän nu har jag förstått, att resan är möjlig,

men att det finns ett inbyggt villkor.

Om jag reser utan avtal med Vinden, kan jag inte lyfta

och inte heller färdas i flera riktningar samtidigt.

 

Gunnar Edman berättade en gång om en man som reste i Vinden.

 

Han hade gjort total konkurs i sitt liv och flydde utblottad till USA.

Utan att kunna språket fick han det givet till sig,

han t.o.m. tänkte på sitt nya språk.

 

I det nya landet byggde han upp ett strålande företag,

utan att ha haft ekonomiska möjligheter med sig.

 

Gunnar Edman berättade också

om den finske psykiatern som via experiment med hypnos

lät elever på en skola färdas baklänges.

 

Det berättas att en av eleverna sjöng en keltisk sång från elvahundratalet

utan att känna texten.

 

Den moderna hjärnforskningen har fört människan långt in i framtiden.

 

Jag tittar in i min hydda, ser spegeln av mig själv och känner djupet dra.

Jag passerar försiktigt lyktorna, rycker till mig en ametist och ett stycke trä, varför vet jag inte, kanske som ett hemligt tecken

Jag rör mig försiktigt över den sexuddiga stjärnan, Davidsstjärnan,

kungaemblemet för Israel, för att nå fram till den sjuarmade ljusstaken.

 

Hyddan börjar långsamt lyfta. Jag ropar på mina fåglar, mina papegojor och min lilla vita duva, att skynda sig att komma in.

Det blåser och stjärnorna dansar förbi mina speglar. Pytonormen hänger på plats liksom kopparormen. Tre stora spikar ligger på golvet. På den fjärde spiken hänger nycklarna till dödsriket, och när hyddan börjar kränga skyndar jag mig att fånga in dem.

Nycklarna tänker jag, och släpper mitt förstelnade trästycke från Oregon i USA med sin ansenliga ålder av 55 miljoner år. Vad är det mot min svindlande resa, tänkte jag, och vem vet något om tiden.

 

Min hydda är ett luftskepp i vinden med regnbågen som segel. Jag navigerar i vinden och stjärnorna.

Det är en märklig upplevelse, att resa i en hydda av målade sidentyger och speglar.

Vinden sjunger runt hyddan som ibland lyses upp av något som liknar norrsken, men inte som jag minns det från min barndom.

Ibland känner jag fruktan och blundar för nästa ögonblick, som kan dra med sig alla himlens färger in i hyddan. Nu går det fort, tänker jag.

 

 Var befinner vi oss frågar jag Vinden, när jag trodde att jag såg Egyptens pyramider

Vi passerar just nu berget Horeb, svarar Vinden. Strax efteråt utbröt en storm. Det syntes inte en enda stjärna. Noa tänkte jag och blundar.

Himlens alla fönster öppnades och jag fruktade att min hydda skulle slitas sönder.

 

Det var då, som en av mina papegojor, Polly, började vissla en gammal väckelsesång. Hennes klara toner överröstade stormen.

”Min Jesus lever, därför vill jag leva” Tack gode Gud, tänkte jag att jag tog med mig Polly, min religiösa papegoja. Min andra papegoja Jacko skrattade sig igenom hela stormen.

 

Efter det väldiga ovädret med mörker och hällande regn, och med hela vintergatan upplyst,

satte jag mig ner vid ljusstaken som fortfarande brann. Jag kramade nycklarna till dödsriket hårt i min hand, medan jag försökte att orientera mig.

 

 

Jag ville veta men fick bara fråga

jag ville ljus men fick bara brinna

jag begärde det oerhörda

men fick bara leva

jag beklagade mig

men ingen förstod vad jag mente

 

Orden är Pär Lagerkvists,

ord som inspirerat mig till  många bilder,

som fungerat som livlina ut i skapandet.

 

Hyddan hade stannat och vinden lagt sig. Försiktigt tittade jag ut och kände doften av fuktig dimma.

Några beduintält avtecknades svagt, och alldeles intill mig gick en hop kameler.   

Alldeles intill mig stod den gamla tåglyktan med inskriptionen ”ditt ord är mina fötters lykta

och ett ljus på min stig”. Jag mindes att jag köpt den en gång för längesedan på en auktion i Ingatorp.

 

Är vi framme frågade jag, och Vinden svarade, att jag kunde lämna hyddan, men ta det försiktigt.

En svag rörelse inifrån hyddan fick mig att vända mig om. Ormen var på väg ut.

 

Han reste sig i sin fulla längd, medan han betraktade mig.

Det är väl här du hörde hemma, tänkte jag, du måste väl veta var änglarna med det ljungande svärdet …

 

Ormen skall du inte fråga om någonting, avbröt mig Vinden skarpt.

Så förargligt, tänkte jag, det visste jag ju, och jag mindes orden

från någon av Mose böcker, ”skulle ett folk inte fråga sin Gud”.

Det var ju därför jag var här, för att fråga min Gud.

 

I bruset kan jag höra Dig

i rymder av ljus

höra Dig tala i stenen

över förlorat minne

ser vi oss tillbaka

Vad hade Du för tanke

fanns där en blick i urtidsnatten

när ljuset byggde in sin bana

 

”Finns du aldrig bland tistlar och damm

hur lyckas du hålla dig över marken,”

frågade hon

när jag läste om gåtornas himlafärder

om ekon från det förgångna

som studsade från stjärna till stjärna

och jag landade i rabatten

 

Och nog fann jag också där

en spegel i en vattendroppe

och nog såg jag vintergatan

i en båge fylld av färg

regnets båge full av dagg

 

Jag kunde inte släppa vintergatan

att färdas utan tid

att stå med blicken sänkt

och knacka jord

är ingenting för mig

att mäta steg i dödens rum

och gräva efter gravar

 

Men i en båge fylld av ljus

få följa vintergatan

plocka blommor

i galaxens öga

se Guds tron,

det är att resa

 

Att komma fram

och fråga Fader Gud

hur tanken varit

om färden genom rymder

om människan

som speglar genom oceaner av tårar

sina liv

som blöder i sin längtan

att hitta hem

i ökennatten

det skall jag fråga

 

  Jag gled ner från hyddan och satte mina fötter i det svala gräset. Solen höll på att gå upp och luften var absolut ren. Jag andades in en befrielse, som jag aldrig tidigare känt. Som om allting var alldeles nytt, just nu skapat för mig.

 

Jag sträckte på mig och tänkte, snart vaknar jag i min säng på Kumlingården i Ingatorp.

 

Nej men god dag, sa Jackolina, medan Polly visslade sin morgonserenad 

 

Jag satt länge, som om jag drömde, och andades in den daggfyllda luften och kände solen i ansiktet.

När jag såg upp stod dom där, två vidunderliga gestalter.

Är ni änglarna med det ljungande svärdet, som skyddar kunskapens träd, frågade jag.

Står ni kvar här ännu. Jag kände mig förvirrad och aningen exalterad, när jag stammande bad dem berätta om trädet med den ljuvliga frukten, och om det andra trädet, det som gav evigt liv.

Då såg jag det. Ur skuggan genom solen trädde det fram, ett träd vars krona bar upp själva solen, och genom solen skymtade ett ansikte som såg på mig. Plötsligt släcktes bilden ner,

och jag såg ett gammalt träd med grenar fyllda av mogna frukter. I trädets topp satt pytonormen med sitt försmädliga leende.

 

Det är ingen vanligt träd, sa den ena ängeln, det ser bara ut så. Hemligheten med frukten finns i din vilja, sa den andra ängeln. Det här förstår du inte ännu, sa Vinden.

Men vad är det för eld ni har i svärdet, fortsatte jag. Är det samma eld som brann i busken för

Mose, och är det samma eld som lyfte vagnen åt Elia och som tände altaret.

Mina frågor överraskade mig. Jag kan inte komma hem, Gud, utan att veta vad det är för eld.

 

 Horebelden, tänkte jag, den har jag målat för länge sedan. Medan jag staplade alla mina frågor, kände jag, hur det började brinna en eld också i mig.

Vad betyder alla dessa frukter, som människan inte fick äta. Ville Du skydda oss från smärtan. Varför släppte Du in ormen.  Jag såg mig omkring, och där satt den stolt och resligoch vacker och speglade sig i daggens gräs.

Fann du inte vad du sökte i trädets topp, sa jag försmädligt, eller måste du alltid hitta dethögsta berget att bestiga.

 

Mina frågor fastnade i halsen och jag kände gråten komma. Finns det något hopp för människan, Gud, eller är hon förlorad och måste dö.

 

Jag fortsatte envist mina frågor. Är kunskapens träd den Helige Ande. Jag har läst att den Helige Ande ger kunskap, och att det finns frukt som bara kan växa genom Den Helige Ande.

Jag har också läst, att den som syndar mot Anden skall dö. Människan dog ju när hon tagit av frukten.

Hur är förhållandet mellan Livets träd och Kunskapens träd.

 

Nog är det en förunderlig gåta, och tänk, att Du skickade bort Dina första människor, för att de tagit av frukten.

 Jag förstår, att det handlar om olydnad, och jag vet, att Du slaktade ett djur som skydd för deras nakenhet, och att Du sydde kläder till de första människorna.

 

Var detta det första blodsoffret,

och var det för människans skull eller för Din skull, Gud.

Mina frågor bränner mig, men jag måste få veta.

De första sönerna, Kain och Abel byggde ett altare åt Dig, och det är som om Du genom dessa började skriva människans historia i blod.

 

Kain hade skördat sina ängar och tände ett skördealtare, och Abel offrade ett lamm och offrade det till Dig

 

Du välsignade Abels blodsoffer och såg inte till Kains.

Det är en hemsk historia. Inte undra på att Kain blev avundsjuk. Tänk att han slog ihjäl sin broder, och då förbannade Du honom. Han fick inte längre befatta sig med jorden utan blev flyktig i hela sitt liv.

Här började människans blodiga historia, den som vi fortfarande lider av.

Krigshärarna går ständigt över våra marker. Jorden sjunker i blod. Jag orkar inte tänka på det, Gud.

 

Alltsammans har med dig att göra, tänkte jag, och kände avsky för ormen, som illmarigt betraktade mig.

 

Långt innan världarna var skapade fanns det en särskild lagfart som skulle gälla människan, ett arv hos Dig Gud, men först måste ett skuldbrev rivas, sade plötsligt Vinden, som länge suttit tyst. Det är här som ormen kommer in som den eviga åklagaren, som avskyr människan, eftersom Gud älskar henne, fortsatte Vinden.

 

Till vem skall vi gå med alla våra frågor. Här borde vara kö för att fråga himlen om svar, men jag är ensam. Man kartlägger människan gen för gen, och har funnit ett tomrum i henne som inte kan identifieras. Vet Du om det, Gud, är det Du som är människans tomrum.

 

Flytta in i våra tomrum, Gud, och tala till oss, det har ekat så länge utan Dig.

 

 

 Jag har lyssnat till stegen

i motvind har Du piskat

mitt ansikte rent ifrån minnen

jag har väntat där havet tar vid

där land driver skuggor

Från glittrande yta

kom aldrig Ditt svar

 

I tidens rum i trånga gränder

färdas människan

i dagar fyllda utav nätter

som aldrig ser en lampa brinna

 

 Är lidandet en Gudsidentitet. Orden från Jesaja om den lidande tjänaren, fanns plötsligt i mitt minne, ”det var våra smärtor Han bar, våra sjukdomar”…

Änglarna med det brinnande svärdet, trädet med den glänsande frukten, och Vinden vid min sida.

Jag kramade nycklarna till döden hårdare och tänkte, att jag drömde.

 

Hur vet jag att Jesus är Messias. Hur kan jag tro, att befruktning kan ske utan att mannen är delaktig. Judarna tror inte på det. Bibelordet från Jesaja måste väl vara relaterat till Israels folk.

 

Jag vet inget annat folk som genom hela historien varit och är så jagade av lidande, och jag vet ingenting som gör mig så upprörd, Gud.

Är det möjligen så, att folkets lidande är relaterat till deras kung, och att kungens lidande är folkets. Och vem är kung över Israel. Har vi samma kung ´

Jag vill att det skall vara Du.

 

Kanske hade jag somnat. Papegojan Jackolina tittade på mig med ena ögat nerdraget, som om hon förstod, att alltsammans inte var en dröm, men att vi gått in i en tidlös bild av verkligheten. Klockboetten hade spruckit och visarna fallit av.

Intill mig låg ett par skimrande äpplen. Ät sa Vinden, det är bara ett vanligt äpple, kunskapen har du redan.

Kunskapens frukt är en annan, upprepade Vinden, när den såg att jag tvekade, och jag skall visa dig vägen.

 

 Vi skall snart göra ett besök hos Hanok, den sjunde från Adam, där kommer du att börja förstå något av hur Gud har planerat för människan.

 

 Hur skall jag någonsin kunna redogöra för denna resa, tänkte jag, och tog fram ett skrivblock och penna.

 

Har du inte läst vad Gud säger om ormen, att kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud. Jo, de orden kände jag igen, men vad som menades var inte så enkelt att förstå. Vem hade gett ormen makt över människan, och vad betydde kvinnans säd.

Kvinnan har ingen säd, den tillhör mannen som sår sin säd i henne till befruktning. Det måste vara en nyckelfråga för präster. Kvinnans säd, som om jag hade varit blind, lyfte jag upp skulpturen av Maria med Jesusbarnet.

Detta är kvinnans säd, tänkte jag, Marias barn, den unga jungfrun som kulle bli havande.

”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande” inflikande Vinden.

Och jag hörde sången på nytt, som jag så många gånger hört den sjungas.

Det är alltså kvinnan som skall rädda världen, sa jag högt, och Vinden gav sitt bifall med reservation, att hon födde en son.

 

Hemfärden hade startat och vi skulle snart befinna oss framåt i tiden mot den sjunde från Adam.

 

Vinden hade rört om i hyddan, när vi lyfte för att möta Hanok,

han som aldrig mötte döden utan togs hem direkt av Gud, när han var 365 år.

Just när vi lyfte ropade jag till Vinden, att jag visste vad det handlade om, det där med blodsoffret, om blodet som skulle skydda.

 

Hela det Gamla Förbundet handlar om blodsoffer. Det måste vara så, att Abels blodsoffer

pekade på ett annat blodsoffer som skulle skydda människan.

 

Än en gång hade Gud själv gått in och skyddat människan. Den här gången gällde det inte kläder utan ett annat skydd, ett som ristades i pannan.

Hur det märket såg ut kommer vi nog aldrig att få veta, tänkte jag.

 

Platsen där Hanok bodde var en plats i gemenskap med Gud hade jag läst,och jag tänkte mig en grönskande dal, där han gick som fåraherde.

 

Jag såg inga får och inga offer, men vinden var tät och varm och fylld av glänsande dagg.Solen bröt igenom och lyfte dimman, när vi kom.

 

Jag såg en man i sina bästa år. Han ser verkligen ut som en profet, sa jag till Vinden.

Han höll en bok i sin hand, och när han såg mig, visade han mig ett gammalt ur som angav

siffrorna 365. Jag förstod ingenting. Då satte han ett decimaltecken efter trean och skrev 3,65 år

 

Någonstans visste jag, att jag läst en avhandling för längesedan om tiden som skulle ta slut.

Det här får du fundera över senare, sa vinden, medan vi vinkade farväl. Vi skulle vidare till världens mest ifrågasatta båtbygge.

 

Vi passerade blomstrande landskap, men också nedlagda odlingar fulla av tistlar, och människor som arbetade hårt, sedan Gud förbannat marken.

Jag kunde se restlandskap som reste sig som silhuetter mot himlen

 

I tionde led från människans skapelse fanns likheter med min egen tid. Här såg jag vaggan för humanismen, människan utan Gud, och här började jag förstå hur katastrofer uppkommer. 

 

Vi stannade i utkanten av den stora stadsmuren, som Kains söner hade byggt, som skydd för sin ångest.

Här innanför pågick ett slagsmål och en högljudd diskussion om en kvinna gömd under ett tygstycke. Som om hon tältade i sig själv. Evas barn, slav under mannen, och jag grät över ormens förbannelse.

Min vän, sa Vinden, gråt inte över kvinnan. Hennes säd skall rädda världen.

 

Ett stort vemod slog sig ner vid min sida, medan jag betraktade omgivningen, lyssnade till musiken och till de råa skratten.

Långt borta hördes hammarslag, och i minnet befann jag mig utanför Jerusalem. Det är samma hammarslag, tänkte jag som ekar genom tiden.

 

 Kom skall jag visa dig arken, sa Vinden.

 

Strax utanför staden fann vi honom, Noa, Guds byggmästare och arkitekt. Han hade byggt sin husbåt nu i nära 120 år, och snart skulle vågorna bära den till sin klippavsats.

Med havet som hjälp och vinden skulle frälsningens ark resa rätt in i nästa tid.

 

Strax intill arken stod en liten sånggrupp och skrattade och sjöng nidvisor, om regnet som skulle öppna himlens fönster, och om vattenmassorna som skulle dränka jorden

Visst var det svårt att förstå, att jorden inte längre skulle bevattnas av dagg, utan himlen skulle låta skyar uppstå, som skulle bilda regn till att bevattna jorden

Daggens tid var förbi och regnets var på väg in.

 

Kom nu sa Vinden, vi måste vidare. Håll duvan i beredskap när vi passerar Ararats berg

 

Hyddan började på nytt att skälva. Jag höll mig fast i en av mina pelare tills solen bröt igenom, och då såg jag berget, där båten låg.

Havet höll på att sjunka undan. Nu kan du sända duvan, sa Vinden och den flög över vattenytorna i glittrande sol fram till Noa.

Polly sände iväg sin värsta busvissling och vi vinkade farväl.

 

Det är något alldeles särskilt med Noa. Från honom skulle världen födas på nytt.

 

Vinden berättar för mig.

Sem, Ham, och Jafet var pojkarna som Noa fött när han var 500 år.

 

Den 17 februari i det år då Noa var 600 år bröt djupets källor fram och himmelens fönster öppnade sig.

I 40 dagar och 40 nätter steg vattnet till 15 alnar högt, så att det täckte bergen.

Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar.

Den 17 juli stannade arken på Ararats berg

Efter ytterligare 150 dagar hade vattnet sjunkit undan

och den 1 oktober syntes bergen.

Efter ännu 40 dagar öppnade Noa fönstret på arkens tak, och sände ut en korp,

därefter sände han ut en duva som kom tillbaka.

Efter 7 dagar sände han ut henne igen, och nu kom hon tillbaka med en olivkvist

En vecka senare sände han iväg henne, och nu kom hon inte tillbaka.

 

Den 1 januari ett år efter starten tog Noa av taket på arken, och den 27 februari

var jorden torr.

Att vara född ut havet och ur Guds vrede, tänkte jag, medan minnet letade i de gamla skrifterna om Noa och hans tre söner.

 

Än en gång känner vi doften från ett offeraltare. Vad jag kan minnas

borde det vara det tredje.

Är det nu som regnbågen skall sättas upp över jorden, frågade jag,

och är det nu som vi inte längre behöver vara vegetarianer.

 

Och visst är det nu, som det första förbundet skall skrivas mellan människan och Gud.

Noa planterade en vingård och drack sig full av vinet. Var det något fel på druvorna, Gud

 

Var det inte samma jäsningsprocess som innan floden.

Det har berättats för mig om, att Noa låg naken, och att en av sönerna

såg honom ligga så. Det har också berättats, att han på grund av detta,

förbannades till att vara slav under sina bröder.

 

Vad är det för underligt med nakenheten.

Handlar det mera om Guds värdighet än om människans, att Gud

en gång klädde henne, och att nakenheten tillhör den förlorade människan, som måste skyla sig.

 

Medan jag funderade över detta, såg jag en majestätisk regnbåge

som reste sig över jorden.

 

Gud, det måste finnas ett sammanhang mellan alla släkter, så att vi kan identifiera oss.

 

Det är ju från dessa tre, som världen utgått, har Du sagt

Ge mig ett ord och jag skall följa det, tänker jag, där jag satt i min hydda, medan jag fortfarande kände doften från Noas brännofferaltare.

 

Jag börjar förstå, att jag måste se vad som hände Sem, Noas förste son,

Och jag måste se vilken väg Noas andre son, Ham tog

 

Det ser ut som om Hams ättlingar genom Kanan hamnade på ett område

från Sidon till Gerar till Gasa fram mot Sodom och Gomorra.

 

Är det så, frågade jag Vinden, att nakenhetens förbannelse

bekräftas i Sodom och Gomorra.

 

Lyssna nu, svarade Vinden, och sluta att grubbla.

Askan efter Sodom och Gomorra hade inte begravt Kanans alla bröder.

 

Kananeerna bodde bl.a. på platsen som Gud senare skulle välsigna.

Kanans land, det förlovade, skulle efter en oändlig kedja av intriger

intas av Herren Gud, genom en av sina profeter.

 

Abram från Ur skulle nås av kallelsen, att lämna sin släkt och sina vänner,

och bege sig till ett land som Gud skulle visa.

Det ser ut som om Abram är den tredje personen från Adam

som Gud ingår en dialog med.

Här börjar också kvinnan framträda tydligare, fortsatte Vinden sin berättelse.

 

Det är klart att jag skulle vilja möta Abram och Sara . Sara höll på att gå förlorad i Egypten. Det var på den tiden då kvinnorna togs av männen eller gavs till dem. Gåvan från Gud till mannen blev ofta ett offer för mannens godtycklighet och till slaveri.

 

Tänk Gud, att många judar även i dag, tackar Dig, för att de inte är

födda till kvinna.

Visst är det kränkande, vad tänker Du om detta.

 

Platsen för alla tiders offer måste vara Horeb. Här skulle offret ske,

och här skulle lagen ges till folket. Vilken kedja av ofattbara händelser

 

Ännu en ark skulle bli synlig i den Gudomliga historien om människan.

Det var en liten båt för ett barn vid namn Mose

Han räddades för att rädda en hel generation från slaveri i Egypten

Han blev den store härföraren i Guds historia, som ledde sitt folk genom öknen, till ett land som Gud lovat Abraham.

 

Följ mig till Horeb, sa jag till Vinden

 

Efter det mötet var jag aldrig densamma.

Jag hade drabbats av elden

 

Efter alla år av saknad fann jag Dig

jag såg Dig aldrig förut under resan

 

När jag lyfte mitt ansikte

såg jag ljuset från en stjärna

kasta skugga över marken där jag gick

och för första gången mötte jag Din blick

och förlorades i den

 

Jag drunknade och föll i Dina armar

genom lager av tid

och jag såg platsen för altaret

Ditt ansikte och elden som brann

 

Jag blir aldrig mera densamma

din eld brinner ständigt i mig

jag blir aldrig mera densamma

sedan jag mötte Dig

 

 

Tänk att gå i öknen i 40 år, så vidrigt,

nej, här skapades ett folk

som Gud själv hade utvalt, svarade Vinden, och genom det folket

har Han skrivit sin historia, för att också du skall kunna få kontakt med Honom.

 

Vad är 40 år mot 430 som Israels barn fick slava i Egypten. Vilken resa

genom floden, och vilken navigering genom Guds tanke för människan.

Eldstoden och molnstoden, arken och lagen, tänkte jag, vilken historia.

 

Jag måste berätta någonting för Dig, Gud

Jag har träffat en judinna, en äkta israelit som är fast förankrad i Ditt förbund,

det som Du gjorde med Noa, Abraham och med Mose.

Hon är över 90 år och absolut förtjusande med en strålande intelligens.

Vi talar ofta om Dig, när vi möts.

Det ser ut som om judarna aldrig behövt ifrågasätta sin identitet..

Är lidandet bundet till Messias och varför

Är lidandet en kärleksgåva.

Varför skulle Ditt egendomsfolk, till vilket Du skulle fästa Ditt namn,

genom hela människans historia identifieras till lidande.

 

Varför lever vi i sådan skräck för att släckas ut.

Du Vind, väck mig när vi är i Jerusalem ungefär år 33

Jag vill se honom, juden som dog för oss, som skrev vår historia med sitt eget blod.

 

Tar Du emot oss när vi emigrerar

till Din kust

när vi som flyktingar

har strandat

i Din hand och landat

Är släkten redan framme då säg,

skall vi äntligen vår resas väg förstå

 

När vi från himlabron

har tänt vår vintergata

och änglar ropar våra namn

då vet vi säkert

då har vi nått vårt mål

vår hamn

 

 

 

 

 

 oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

 

 SEMS HYDDA eller FÖRSONINGENS HYDDA

 

För ett par år sedan började jag att bygga på en installation som jag

kallar Sems Hydda utifrån berättelsen om Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet. Ifrån dessa tre härstammar hela mänskligheten.

 

Hyddan är ett cirkelformat rum som är uppbyggt av speglar.

  

På golvet ligger en Davidsstjärna, i spegelglas. Den är utskuren i två trianglar. Mellan varje spets är det 1,20 meter.

 

På Davidsstjärnan står en brinnande ljusstake med texten Alpha/Omega. (Jag är begynnelsen och änden”

 

Regnbågens alla färger omspänner Hyddan som tecken på, att jorden aldrig mera skall dränkas som på Noa tid. 

Ormen, den gamla reliken från urtiden lurar vid ingången, men  makten är bruten, då  huvudet krossades genom sonen som Maria bär.

 

Lyktorna visar vägen in till hyddan. 

Med texten ”Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” är vägen till hyddan öppen.

 

Bönemattan finns vid sidan av ingången och Klagomuren står här.

Vill du skriva brev till Gud, så kan du lägga in ditt brev i sprickorna i muren.

 

Segerkransen, spikarna och nycklarna till dödens rike finns finns strax intill ingången.

 

Representanter för Judendom, Kristendom och Islam är just nu på väg att inta Hyddan, drömmen om en plats befriad från våld.

 

Alla tre männen, är klädda i krigskläder och fred mellan folken har ännu ej bekräftats.

 

Juden kommer med hela det Gamla Förbundets patriarker ”i ryggen”

och räknar med att vägen till Hyddan, som dessutom bär Hans namn Sem, är självskriven för honom.

 

Frälsningssoldaten anländer stolt med sin blodröda fana, ser in i hyddan där ljusstaken brinner, som om Mose brinnande buske landat

på Davidsstjärnan. Han räknar med att få  komma in och gör sig beredd.

 

En tredje man, en son av Ismael och son av Abraham, faller ner på sin bönematta och tillber sin Gud, Allah. När han ser in i hyddan fylls hans ögon av tårar. Detta är det, som han sett fram emot. Att gå in i Hyddan är hans dröm.

 

Till denna märkliga plats har anlänt prästen Melkisedek, han som var

överstepräst under Abrahams tid, och som  bjöd Abraham på bröd och vin.

 

Nu står han här för att välkomna pojkarna att gå in i Hyddan, men

ingen kan ännu komma in, eftersom ingen försoning har skett.

 

Han vänder sig till var och en med orden.

”Om du drar dig till minnes, att du har något emot din broder, eller om du vet med dig, att din broder har något emot dig, gå först och försona dig med din motpart, och kom sedan tillbaka med din gåva till mig.   

 

Här finns ännu en gigant på denna plats, han som ständigt förtalar människan inför Herren Gud. I Ormens skepnad uppenbarade han sig

för de första människorna, och menade att Gud inte skulle ha sagt att      Kunskapens frukt inte fick ätas.

Lögnens mästare har allt sedan dess förlett människan, att inte tro på sanningen.

Han klär lögnen i sanningens dräkt likt en värsta neurotiker

 

UTAN FÖRSONING GÅR VÄRLDEN UNDER

    

Kid Kumlin, Kumlingården 57031 Ingatorp   tel 0381/21140