2009-08-11  

 

 

 

                                                       

På prästgårdens gamla grusgång i Hult stannade flyttlasset.

 Det är januari 1973. Mitt "tuskulum", tänker jag, 

nu skall jag äntligen få möjlighet att på heltid börja måla.

Jag hade haft två utställningar i Stockholm, 1968 och 1970,

så jag visste något om vad som väntade mig.

Jag hade lämnat hjärtklinikens avdelning 14 på Södersjukhuset

i Stockholm för att pröva mina vingar.

utanför ett traditionellt yrkesområde som sjuksköterska,

ett alldeles underbart yrke, ville jag vandra vidare på jakten

efter mig själv.

 Här skulle jag för första gången möta journalister och redaktörer,

och här skulle jag utsättas för kritik från konstnärer och andra som redan

inmutat sin plats i Eksjö kommun.

”Du skall inte komma hit och tro att du är nått”, var ord som brände sig fast.

 Men min fascinering för att måla kunde ingen ta ifrån mig,

men visst var jag en utböling. Att bli ett med det småländska

kulturarvet skulle visa sig vara omöjligt.

 Medan månen gick sina varv målade jag.

Jag upplevde det förtätade mörkret bland gravstenarna på den gamla

kyrkogården utanför mitt fönster.

Bilderna forsade ur mig. För första gång upplevde jag något som skulle

kunna kallas bildträngsel, och jag blev rädd.

Dessutom hade jag mött Pär Lagerkvist igen.

Genom hans ångest skulle också min ångest så småningom speglas.

Den existentiella frågan dök på nytt upp till stor irritation för min själ.

Jag hade verkligen inte tid med Gud nu, när jag äntligen blivit av med

Honom.

 En vårdag 1973 öppnade jag till vårsalong i prästgården.  Det var någonting alldeles nytt

 . Folk strömmade till från alla håll.

Prästgården med sina stora salonger var alldeles ypperlig för konstvisning.

Det var spännande att möta smålänningen, både de som tyckte det ena,

och de som tyckte det andra.

Genom bilder och texter kommer du att tro att du känner mig,

och kanske är det så.

Jag speglar mig i min spegel och kastar sedan bilderna över till dig,

för att jag skall tro att jag inte är ensam.

Välkommen i gänget!

Berättelser och funderingar och möten med underbara människor, med

journalister och tidningsfolk, gallerier och museer,

och om hur jag efter alla år äntligen fann svaret på min viktigaste fråga.

Finns Du Gud; eller är människan övergiven, en drunknande i sig själv?

Den ena bilden efter den andra passerar.

Jag vandrar genom prästgårdens salonger och minns ansikten,

möten med människor som på ett särskilt sätt skulle följa mig vidare.

 

DEN STORA BEJAKELSEN

Författaren Gunnar Edman skulle bli en av mina vägvisare.

Genom den beröring som hans ordkonst gav mig

brände sig åter bilden av den saknade fadern in i mitt medvetande.

”Den stora bejakelsen” är en fascinerande vandring

mellan förnekelse och bejakelse,

och med Gunnar Edman som guide blev startskottet för mig

att börja bejaka mina tvivel.

Med pensel i ena handen och texten i den andra arbetade jag mig fram

genom nätterna till en utställning på Galleri Latina i Stockholm 1974.

 

 

 

 

 I begynnelsen var Ordet

                                                              I begynnelsen var Ordet                                                                 

   

 

 

 

    Och Ordet var hos Gud

 

 

 

                   Guds Ande svävade över vattnet

 

 

Varde Ljus 

 

Och det vart ljus 

 I Hults gamla prästgård skapades bl.a.ovanstående bildsvit 1973

som går under namnet "Skapelseakten".

Trots att jag inte var bekännande kristen

så rörde jag mig ofta i bibeltexterna     

Här är texten hämtad från

Johannes Evangelium det första kapitlet.

 

I begynnelsebn var Ordet

Och Ordet var hos Gud

Guds Ande svävade över vattnet

Varde ljus

Och det vart ljus