Björn Wiman om antisemitismen  (Från Livia Frankel)

 

På ett av de sista seminarierna under årets bokmässa i Göteborg talade historikern Steven Beller om antisemitismens ställning i det moderna Europa. Hans tes var att antisemitismen, i den tappning som vi såg den före och under Förintelsen, var kastad på historiens soptipp, men att den inte var uppbränd. Vem som helst kan gå dit och plocka upp den.

Teorin skulle snabbt bevisas. Förra veckan attackerades en grupp judar, de flesta av dem barn, på ett helgläger i skånska Höllviken av ett antal ungdomar som skanderade ”Heil Hitler”, ”jude­svin” och ”judejävlar förstör Höllviken”. Gärningsmännen, enligt polisen en grupp 13–14-åringar, sparkade också sönder ett staket och kastade ägg mot fönster och väggar på den kursgård där de judiska barnen befann sig.

Annons:

Samma dag som ett fåtal svenska medier – företrädesvis skåns­ka – gav summarisk uppmärksamhet åt incidenten publicerades ett stort reportage i den tyska nättidningen Spiegel Online från Ungerns huvudstad Budapest under rubriken ”Den europeiska antisemitismens huvudstad”. Reportern radar upp skräckexempel på hur judehatet fått fritt spelrum efter vårens valresultat, där det högerpopulistiska partiet Fidesz tog makten med stöd av det öppet rasistiska Jobbik: ett minnesmärke över Förintelsen har besudlats med blodiga grisfötter, pilkorsarnas uniform bärs öppet i parlamentet och en ungersk EU-parlamentariker har talat om att de ”liberal-bolsjevikiska sionisterna” bör fundera över ”vart de ska fly och var de ska gömma sig”.

Den judiske filosofiprofessorn Gaspar Miklos Tamas vittnar om hur han väckts av stöveltramp och ropen ”Heil Hitler, professor Tamas” utanför sin bostad. Nobelpristagaren och Auschwitzöverlevaren Imre Kertész har figurerat i ett tv-inslag medan speakerrösten talat om ”råttor”. Kertész, som sedan länge bor i Berlin, svarar på frågan varför han flytt sitt hemland: ”Det är mycket enkelt. För en judisk författare är livet bättre i Berlin än i Budapest.”

Der Spiegel har också intervjuat 77-årige György Konrad, en av Ungerns mest framstående författare, som lyckats överleva i sin hemstad under både den fascistiska och kommunistiska diktaturen. Han har aldrig kunnat tänka sig att lämna Budapest, säger han, men har börjat omvärdera sin situation: ”De har släppt ut den fascistiska anden ur flaskan och den lär inte vara villig att krypa tillbaka.”

Man ska möjligen inte dra för stora växlar på likheterna mellan den framväxande statsfascismen i Ungern och en grupp äggkastande skånska fjortonåringar. Men heller inte alltför små. Om inte annat visar händelsen i Höllviken – och den tystnad som följt efter den – att vårens debatt om det svenska judehatet i Malmö inte var det isolerade fantasifoster som vissa ville få det till.

Antisemitismen har en central särställning på hatlärornas återvinningscentral. Den sprider sitt gift även från soptippen, och dess förmåga att leta sig tillbaka in i samhällets kretslopp – också de mest miljöcertifierade – är fortfarande unik.

Björn Wiman

bjorn.wiman@dn.se

 

 Skuggorna är redan här

Dödskulturen

När vi konfronteras med det besinningslösa hat som ständigt drabbar judarna blir åtminstone jag alldeles utom mig av bedrövelse.

Ett litet ögonblick tog vi emot er, när ni efter flera år i tjänst hos djävulen under andra världskriget utmärglade kom till oss. Det tyska  riket var då i fullständig förödelse likt en grushög.

 Så går det för den nation eller de nationer som låter hatet mot Israel behärska en hel värld.

Vart är vi på väg när vårt land med den Europeiska Unionen med våra politiker, våra folkvalda, och våra kristna, med undantag för några rakryggade, än en gång blottar ett hjärta av hat.

Än en gång mot judarna, vilka annars?

Är människan verkligen så genomfördärvad?